Sibelius: Verk för stråkorkester

Enligt min mening är Jean Sibelius (1865–1957) den största finländska (och finlandssvenska) konstnären. Sibelius symfonier och tondikter är originella, individuella och facinerande mästerverk som söker sina likar.

Jean Sibelius (1910-talet)

Trots att jag beundrar Sibelius stora orkesterverk, har jag alltid varit ganska reserverad mot hans kammarmusik och pianoverk. Sibelius kammarmusik omfattar några veritabla mästerverk – t. ex. stråkkvartetten Voces intimae – men också flera kompositioner som har inte så mycket substans och låter ganska medelmåttiga. Sibelius pianomusik innehållar några charmanta miniatyrer, men det är bara lite för lätt att glömma dem helt efter lyssningen.

Man borde dock fatta att sådana ganska enkla och korta verk för små ensembler var i den tiden en viktig inkomstkälla för tonsättare. Pengar från dessa mindre kompositioner hjälpte betala för större, ambitiösare projekt som symfonier. Man får inte glömma den här ekonomiska sidan av konsten, men om jag ska vara ärlig, måste jag erkänna att Sibelius var som bäst när han arbetade med en hel symfoniorkester.

Här har vi dock en skiva av Sibelius verk för stråkorkester performerad av österbottniska musiker:  

Jean Sibelius: Verk för stråkorkester:

Ett ensamt skidspår (3 min 11 sek)
(för recitatör, stråkinstrument och harpa);

Grevinnas konterfej (3 min 39 sek)
(för recitatör och stråkinstrument)

Musik till Mikael Lybecks skådespel "Ödlan", op. 8:
Scène nr. 1 (3:12);
Scène nr. 2 (16:17);

Presto (6:00);

Andante festivo (5:18);

Rakastava (Älskaren) för stråkorkester, pukar och triangel, op. 14:
Älskaren (3:28)
Stigen till älskaden (2:24)
God natt ... Farväl (4:52);

Romans, op. 42 (4:35);

Suite champêtre, op. 98 b:
Pièce characteristique (2:25);
Mélodie élégiaque (3:03);
Danse (1:59);

Impromptu (6:29);

Svit för violin och stråkorkester D-moll, op. 117:
Country Scenery (Landskap på landet) (2:37);
Evening in Spring (Vårafton) (3:23);
In the Summer (På sommaren) (1:56).

Lilga Kovanko & Matti Lehtinen, recitation;
Jari Valo, violin (op. 117);

Mellersta Österbottens kammarorkester (Keski-Pohjanmaan kamariorkesteri), 
Juha Kangas.

Warer Apex (ursprungligen Finlandia Records), inspelningen i Kaustby kyrka, 1993.
76 min 21 sek. 

Juha Kangas (f. 1945) grundade Mellersta Österbottens kammarorkester i 1972 och dirigerade sin skapelse ändå till 2010. På engelska heter den internationellt aktiva orkestern Ostrobothnian Chamber Orchestra.

De första två artiklarna på den här skivan tillhör i en konstig kategori av klassisk musik. Genren är kallad melodram. En melodram var ett verk i den högromantiska stilen som föddes under den franska revolutionen och var populär på 1800-talet. Melodram utnyttjade dramatisk recitation med musik på bakgrunden. 
  Ursprungligen skrev Sibelius melodramen Ett ensamt skidspår (text av Bertel Gripenberg) för solopiano och recitatör år 1925, men han arrangerade verket för stråk och harpa år 1948 – en av hans sista kompositionaktiviteter. Musiken är ganska trivsam, lite som Tjajkovskij. Men Matti Lehtinens recitation är lite komisk och - för melodramatisk. Verket är dock en intressant kuriositet.
  Grevinnas kontrefej är också en melodram (text av Zacharias Topelius), och det här verket har mera charm än Skidspåret. Man kan höra klara ekon från Finlandia här. Lilga Kovanko är en skådespelare, och hennes interpretation av texten är mycket bättre än Lehtinens (Lehtinen, som är operatisk baryton, har en snygg röst, men hans tolkning är gråtfylld och histrionisk). Jag måste klaga över bristen på texter till dessa melodramer i programhäften.

Sibelius skrev musiken till Ödlan, ett skådespel av Mikael Lybeck, år 1909. På den här skivan får vi höra på två scener, tillsammans ca. 20 minuter av musik som är ganska dålig och episodisk. Jag kan inte komma ihåg någon tema eller melodi ur den här tråkiga och långa futiliteten. Ödlan måste vara det sämsta tonverket av Sibelius som jag har någonsinn lyssnat på. Ibland låter den som bakgrundsmusik till en dålig film som försöker vara spännande.  
Musiken till Ödlan är ingen kuriositet, eftersom ett verk borde vara av åtminstone marginaliskt intresse för att vara ordet "kuriositet" värd. Musiken till Ödlan är helt ointresserade och opersonligt - och mycket, mycket för lång! Kangas och sin orkester försöker skapa spänning, men deras goda spelande lyckas inte rädda helheten.

Med Rakastava är det anders. Sviten tillhör Sibelius bättre kammarverk och bevisar att han kunde skapa också för små orkestrar. Rakastava är ett bra exempel om den veka maskulina känsligheten som är typisk för Sibelius stil. Texturer är väldigt transparenta, men helheten är ändå fyllig. Men är Rakastava ett mästerverk? Så påstår skivans programhäfte, men jag tycker att verket är "bara" trevligt och ganska skickligt.

Andante festivo är en av Sibelius vackraste och ståtligaste verk. Tonsättaren skrev verket till Säynätsalo fabrikens 25-årsfest i 1922. Ursprungligen var kompostitionen för stråkkvartett, men ca. 1930 arrangerade Sibelius den för en större stråkorkester och pukor. Jag älskar Andante festivo: den är högsinnad och full av kontrollerad känslighet, lite likadan som Symfoni nr. 7, men ljusigare. Kangas fullgör sitt uppdrag med heder, dock personligen skulle jag preferera en lite mera flytande utförande.

Skivans sista verk, Svit för violin och orkester, op. 117 är också sista artikeln i Sibelius officiella verkkatalog. Sviten upptäcktes på 1980-talet, men tyvärr är fyndet inget speciellt: musiken är trevlig at lyssna på och låter som en mini-serenad. Fast Sviten är bekväm och atmosfärrik, är den ingen mästerverk. Markeringar i Sibelius originalmanuskript är på engelska. Kanske skulle tonsättaren publicera verket i Storbritannien eller de Förenta staterna.

Andra verk på skivan är inget att klaga på men inget speciellt heller. Romans, op. 42 är mycket känslig och effektiv, men Presto och Impromptu är ganska intetsägande verk, dock improptu har en charmant dansrytm. Suite champêtre (Böndesviten) låter lättsinnig, men jag kan inte tänka på något annat att säga om den.

Denna skiva borde först och främst intressera Sibelius-entusiaster. Jag köpte skivan (som var jättebillig) för att kunna lyssna på Andante festivo, som är utmärkt. Annat material på CD:n är ganska okej, men Ödlan är skräcklig. Juha Kangas dirigerar sin skickliga orkester stiligt, men skivan kan rekommenderas bara till de som vill egna allt som Sibelius skrivit.